Inte längre hemligt

Vi hade bestämt oss för att träffas en liten bit från mitt hus innan vi gick in. Det var en varm vårkväll, fast som vanligt frös jag. Det var nog mest för att jag var så nervös, tänkte jag och försökte lugna mig själv genom att andas djupt. Solen, som höll på att gå ner, spred ett varmt rosaorange sken över himlen. Jag tog ännu ett djupt andetag och betraktade den vackra färgen. Det var en lugn och fridfull kväll, på håll hördes några fåglar som kvittrade, hundar som skällde och barn som lekte. Jag drog handen igenom mitt långa, blonda hår och tvingade mig själv att lugna ner mig.
- Maja? hördes en glad, sprallig och lite nervös röst bakom mig. Jag vände mig om och fick syn på henne. Jag blev helt varm i kroppen och log brett.
-Nellie! utbrast jag glatt och skyndade mig fram emot henne. När vi möttes kramade hon om mig och jag gav henne en snabb puss. Hennes gröna ögon glittrade i skenet från kvällssolen och hennes bruna, axellånga hår verkade vara extra lockigt ikväll. Hon var klädd i ett par mörkblåa jeans, en svart, tunn jacka och under den kunde man skymta ett rött linne. Hon var lätt svartsminkad och så otroligt fin!
- Gissa om jag är nervös! sa jag och tittade oroligt på henne. Jag menar, det här kanske inte är en sån bra idé iallafall? Dom kanske inte är redo. Vi kanske borde..
Nellie lade ett finger över min mun för att få mig tyst.
- Sötnos.. Tror du inte att det är dags nu? Jag menar, vi har ju faktiskt hållit ihop ganska länge nu. För min del får dom säga vad dom vill, för jag älskar dig iallafall. Fast det är ju du som får bestämma, det är ju faktiskt dina föräldrar..
Hon tittade på mig med en varm, lugnande blick. Jag lade huvudet på sne och tänkte att hon har faktiskt rätt.Jag älskade henne och ville verkligen visa upp henne inför min familj. Våra vänner hade redan accepterat oss, nu var det bara det värsta kvar. Men det var dags nu.
- Jag tror jag är redo egentligen, började jag lite försiktigt. Jag tror dom också är redo, det borde dom vara!
Nellie log glatt emot mig och kramade om mig. Allt kändes helt rätt!
- Men, då tar vi mina föräldrar imorgon? viskade hon i mitt öra. Jag släppte tagetom henne och nickade glatt. Hon log varmt mot mig och sa;
- Kom igen nu bruden! Dags att komma ut ur garderoben!
Skrattandes tog jag tar i hennes hand och vi började gå mot mitt hus, där mina föräldrar satt och väntade..

Victoria Westberg, 5 april 2008


En bok om krig och fred

Jag har läst boken "En desertörs bekännelse" av Joshua Key och Lawrence Hill. Det är en berättelse om en helt vanlig amerikansk soldat som får nog av kriget i Irak. Det är nog en utav de rakaste, ärligaste och jobbigaste böcker jag nånsin har läst.

Joshua Key berättar om hur han som fattig trebarnsfar tar värvning i armen och blir lovad att han inte ska behöva åka ut i krig. En tid senare blir han trots det ivägskickad till Irak. I boken skriver han om sina upplevelser och reflektioner från kriget, om hur han långsamt bryts ner av alla de omänskliga och hemska saker han får se. Som läsare får man ta del av hans erfarenheter både under och efter kriget. Han berättar om hur dom amerikanska soldaterna misshandlar, torterar och förödmjukar civila irakier.

I början av sin krigstjänstgöring är han övertygad och att USA gör en bra sak i Irak, att alla irakier är terrorister och att kriget snart är slut. Så småningom inser han att irakierna är ett fredligt folk och att kriget är orättvist mot alla de oskyldiga, civila irakierna, som drabbas hårdast. Han längtar desperat hem till sin fru och sina tre barn och står inte längre ut med blodbadet han varje dag får bevittna. En natt blir han utskickad till en nödsituation, där irakierna påståts ha startat en eldstrid. När Joshuas grupp kommer fram till platsen är Joshua den som först blir framskickad från militärbilen för att utvärdera platsen. När han kommer fram ser han tre dödaa, obeväpnade irakiska män utan huvuden som ligger på marken. En bit bort står ett par amerikanska soldater och skriker "fan vilket frispel vi fick!!" medans de sparkar boll med de avhuggna huvudena. Detta är bara en av de fruktansvärda saker han får uppleva, och som slutligen leder till han deserterar. Det beslutet byggs inte på feghet eller lättja, berättar han tydligt i boken. Det är ett krig utan mening eller mål som han helt enkelt inte kan stödja. Det är fel, och därför återvänder han inte tillbaka till Irak från sin permission. När han träffar sin fru och sina barn igen har hans beslut att desertera gjort även dom till flyktingar. Redan när han tog värvning blev han informerad om att "desterta i krigstid innebör avrättning genom arkebusering". Efter månader av kringresande som flyktingar får familjen kontakt med en organisation i Kanada som hjälper desertörer. Hans fru Brandi var då gravid med det fjärde barnet och man bestämmer sig för att chansa. Allt gick väl, och idag åker Joshua Key runt och föreläser i skolor och moskeér i Kanada.

Den här boken fastande verkligen. Det förvånar mig att jag aldrig hört talas om den förut men jag rekommenderar starkt att alla ska läsa den. Jag har alltid förstått att USA var brutala i sin ockupation av Irak, men det känns mer verkligt och påtagligt när man läser om det i den här boken. Jag har blivit djupt berörd och hittar inga ord för vad jag tycker om boken, USA eller Irak. Därimot kan jag säga att alla verkligen borde läsa den här boken.

Victoria Westberg, maj 2008


Sidans funktion

Jag skapade den här bloggen för att ha en enkel och lättåtkomlig sida där jag kan lägga upp noveller/artiklar jag har skrivit och använda som referens. Hoppas det blir trevlig läsning!

RSS 2.0